Redan vid incheckning till The New Dawn kan jag konstatera att billiga hotell i London inte är billiga och saknar service och du får aldrig vad du betalar för, eller så får man det enligt de regler som gäller i ”Londonvärlden”. Anländer till "hotellet" strax efter ett på natten där en förvirrad kille sitter i det som kallas reception. Efter en del tittande och slagande i papper får jag till slut mitt rum - nr 18. Som tur är ligger det på första våningen för här finns ingen hiss. Med restrött kropp tar jag mig uppför trapporna och öppnar dörren. Ett rum som inte är mycket större än en svensk fängelsecell utan toa men med en dusch, en smal säng med ett nattduksbord, ett handfat och en stol. Just det, en form av elektriskt värmeelement samt en tv upphängd på väggen finns också. Jag sätter mig på sängen och känner tröttenheten - jag tittar mig runt och konstaterar att det är i alla fall hyfsat rent.
Dagen efter sitter jag på en buss ute vid South Bermondsey och tittar efter The Den. Bussen står stilla och jag tittar fram mot chauffören. Jag hade frågat vilken hållplats jag skulle av för att hitta till Millwall fotball ground och nu var han på väg bak för att visa av mig. Jag reser mig hastigt och går fram mot honom. Here you are - just follow the road and then to the left. Thanks mate, thanks a lot. In på gatan till vänster - just det, tågtunneln och där skymtar Club shop skylten men är jag på Cold Blow Lane eller Zampa RD?
Är i London själv för att kolla på Millwall avslutande hemmamatch mot Carlisle där de ska spela till sig ett kontrakt för fortsatt spel i engelska division tre. Matchen är imorgon men ville åka ut och kolla på The New Den samt köpa biljetten för att slippa köer imorgon.Väl inne i shoppen smyger jag och två andra snubbar runt och kollar på souvenirer. Vi kastar lite ögon på varandra samtidigt som vi plockar med en halsduk, en keps eller en matchtröja. Är du klar hör jag på västgötska och tittar mot de andra snubbarna. De pratar med varandra och det är klart att det är tre svenskar som smyger omkring ute i västra London och ska fixa biljetter till imorgon. Jag går fram och presenterar mig och de tittar på mig - tjena tjena. Biljett och halsduk fixad så vi gör sällskap till The Bramcote Arms en av få genuina Millwall pubar som har överlevt. Vi tar några pints och pratar match och bestämmer möte imorgon.
Matchdag och ett par timmar till avspark och puben är betydligt mer välbesökt. Vi hittar en soffa och ett litet bord som vi slår oss ned vid - Guinness och Salt/vinegar crisps och viss uppmärksamhet på tv:n som visar Chelsea - Man United.
En äldre man har slagits ned bredvid oss. Han sippar på en Stella pint och följer matchen på tv:n, lyssnar på sitt sällskap och kollar även in oss ibland. Helt plötsligt sträcker han sig fram mot oss och på bredaste skånska - Varför Millwall? Vi kontrar snabbt och frågar vad han gör här. Vi ville ha biljetter till West Ham men där var det slutsålt så då hamnade de här. Att vi följer ett division tre lag och åker över för att se dem spela till sig ett nytt kontrakt är inte lika självklart för alla. Fotboll ska vara av hög nivå för att det ska vara roligt att titta på resonerar säkert många och i den bilden passar inte bilden av Millwall in. Ute i västra London mer känt för sina fans än för sina framgångar på plan. Förklaringen blir ganska kort varför vi är där men jag vet inte om han förstår. Matchen börjar närma sig och vi flyttar oss till The Den istället.
Laget är ute och värmer det sista innan de gör det avslutande laddningen. Publiken tjattrar eller stämmer upp i någon av de sånger som varandrar runt bland publiken på The Den. Det är tur man har ett par timmar på The New Den innan man ska tillbaka the The New Dawn.
Etiketter: Fotboll, London, Millwall FC, The Den, The New Dawn
